Racingbloggen e

16 år senare: ny svensk pallplats i IndyCar

Publicerad 2019-06-03

Scott Dixon, Will Power. Tillsammans har de sex IndyCar-titlar, 80 racesegrar och två Indy 500-triumfer. Inklämd mellan dem på pallen i Detroit stod igår en ofta uträknad svensk. Marcus Ericsson gjorde ett av sitt livs kanske bästa race – och belönades kungligt.

Nu sitter jag här på flygplatsen i Detroit och samlar tankarna efter helgens dramatiska övningar ute på Belle Isle, den övergivna ön i Detroit-floden som en gång per år sammanför den amerikanska motorsporteliten. En intressant och extremt fysisk stadsbana, med ojämn beläggning som dessutom skiftar mellan asfalt och betong flera gånger per varv.

Det var alltså här, i Michigan, som vi fick den första svenska pallplatsen i IndyCar sedan Kenny Bräck i Motegi 2003.

Marcus Ericsson har fått sin beskärda del av kritik under de senaste åren, men igår svarade han upp och levererade med eftertryck. Som alltid i IndyCar hade strategin även den här gången ett finger med i spelet, men det är bara en av flera faktorer som måste klaffa om man ska ta sig upp på pallen i detta komplexa mästerskap – och Marcus andraplats igår var ingenting annat än välförtjänt.

Faktum är att gårdagens race, om det sätts i ett större perspektiv, kanske var det viktigaste loppet han har kört. Efter fem tuffa år i Formel 1 var det här mer än något annat en mental framgång, där han visade – kanske allra mest för sig själv, men också för allmänheten – att han på sin dag har en hög högstanivå.

Tummen upp, Marcus!

Den största skillnaden mot tidigare under säsongen var att Marcus denna gång faktiskt hade farten – på riktigt. Han har haft hyfsad race pace tidigare under året också, men inte alls så bra som igår. Det som tidigare räckt till en personbästa sjundeplats (Barber) räckte den här gången till pallen, och det är en väsentlig skillnad. Mycket har sagts om omständigheter, eller ”otur” som en del envist kallar det, men det här var första gången som åtminstone jag såg en Marcus Ericsson på den här nivån den här säsongen.

Han tog sig fram till andraplatsen, bakom Dixon, via en smart och väl utförd strategi där han snabbt gjorde sig av med de röda Firestone-däcken och sedan kunde hålla ett högt tempo på den hårda gummiblandningen. Sedan höll han jämna steg med Dixon under ett avgörande skede av loppet där ledarduon helt enkelt öppnade upp en lucka till resten av fältet.

Mackan sattes på stora prov igår. Säkerhetsbilar, omstarter, depåstopp och täta fighter; men han satte inte ett hjul fel. Inte ens när loppet rödflaggades fem varv från mål efter Felix Rosenqvists krasch darrade han på manschetten – trots att en frenetiskt framryckande Power jagade honom när omstarten gick.

Belöningen blev en efterlängtad pallplats – den första sedan GP2-finalen i Abu Dhabi 2013. Det var förstås fantastiskt på alla sätt, men det som verkligen blir intressant är att se hur detta kommer att påverka honom framöver.

Utan att på något sätt förringa gårdagens race – det var som sagt hans bästa på åratal – kvarstår det faktum att Marcus återfinns först på 17:e plats i totalsammandraget. Schmidt Peterson-kollegan James Hinchcliffe, som i sig fört en ganska anonym tillvaro i årets mästerskap, ligger åtta med 40 fler inkörda poäng. Förhoppningsvis är detta, som Marcus själv uttryckte det, ”proppen som går ur” och skapar det självförtroende som gör att han kan prestera på den här nivån mer regelbundet.

Det är lätt att hyllas för en enskild insats, men när året ska summeras är det helheten som bedöms och pallplatsen igår kom de facto bara en dag efter att samme Marcus, på samma bana, kört i mål på en betydligt mer distanserad 13:e plats.

Kanske är det just i ovanstående mening som en del av förklaringen till gårdagens fina fart också ligger. Faktum är att Marcus själv poängterade en viktig detalj när jag intervjuade honom efter loppet igår: Detroit är den enda tävlingshelgen på kalendern med dubbla race. I Marcus arsenal som förare finns flera fina egenskaper, men han behöver ofta lite tid på sig för att nå gränsen av sin och bilens kapacitet. Den saken underlättades av det extra racet i Detroit och kan förklara det plötsliga formskiftet mellan lördagen och söndagen. Jag är personligen extremt nyfiken på att se huruvida pallplatsen igår var en vindpust i rätt riktning, eller en förlösande orkan som blåser nytt liv i Marcus karriär.

För Felix Rosenqvist är det ofta precis tvärt om. Han gynnas av helger och tävlingar med lite körtid på grund av sin förmåga (och andras oförmåga) att snabbt anpassa sig till nya förhållanden. I Detroit gjorde även Felix en stark insats, framför allt i det svårbemästrade vädret i Race 1 där han var fyra i mål och ende rookie i topp tio. Snöpligt nog var Felix inte ens en halv sekund från pallen; vi kom otroligt nära en svensk palldubbel i Detroit den här helgen.

Felix Rosenqvist i Detroits GP

Söndagsracet kompromissades av luftturen där han klämdes mellan Power och Pato O’Ward på första varvet, och ruinerades sedan helt av missen där han själv touchade muren ut ur Kurva 11.

Den efterföljande kraschen i Kurva 1 var olycklig, och äventyrade samtidigt Ganassi-kollegan Dixons vid tillfället stabila ledning. Tur för Felix att Dixon lyckades samla sig i omstarten och ändå ta hand om segern – annars hade det nog blivit ett desto dystrare kvartssamtal med Mr. Ganassi… Nu visade teamet ändå förståelse för Felix miss, trots att den fick stora konsekvenser, men man har inte råd med alltför många sådana tabbar när man representerar ett av de mest framgångsrika teamen i amerikansk racinghistoria.

Felix har dock två topp fem-resultat och en pole position att visa upp så här långt och ligger 11:a i mästerskapet när snart halva säsongen nu är avverkad.

Fortsättning följer på ovalen i Texas redan nu på lördag; låt oss se åt vilket håll vindarna blåser för våra svenska hjältar då. Efter att ha väntat i 16 år känns sex dagar som ett betydligt trevligare palluppehåll…

 

Svenskarna på Belle Isle


Mattias Persson

bilsport@bilsport.se