Racingbloggen e

Anthoine Hubert 1996-2019

Publicerad 2019-09-01

Den franske racerföraren Anthoine Hubert har förolyckats efter en våldsam krasch i Formel 2 på Spa-Francorchamps. Hubert var inte bara en av sportens mer lovande talanger – han var också en av depåns största glädjespridare. Hans död är en tragedi på alla tänkbara plan.

Olyckan skedde på det andra varvet av lördagens feature-race, när Giuliano Alesi – son till Jean Alesi – tappade kontrollen uppför backen vid Eau Rouge. Hubert drogs in i det efterföljande kaoset, och T-bonades av amerikanen Juan Manuel Correa i en avskyvärd smäll som klöv Huberts Arden-bil i mitten.

Huberts död bekräftades en timme senare. Correa fördes till sjukhus där han opererats för skador på ben och rygg. Hans tillstånd beskrivs för tillfället som stabilt.

Första gången jag träffade Anthoine Hubert var 2013. Han hade precis tagit steget från karting in i bilracing, och kom att dominera det franska Formel 4-mästerskapet direkt som debutant. Titeln var aldrig hotad; Hubert var överlägsen sina konkurrenter, och även om motståndet var svårbedömt hade han gjort ett omedelbart intryck.

Under de efterföljande åren fick jag nöjet att träffa Hubert allt oftare. Han tävlade under den här tiden en hel del mot svenskt motstånd, först mot Gustav Malja i Formel Renault och sedan mot Joel Eriksson i Formel 3. Under just den här perioden, 2014-2016, hade Hubert svårt att riktigt hitta fotfästet. Resultaten var förhållandevis bleka – men en sak som aldrig sviktade var humöret. Hubert hade alltid ett leende på läpparna, och hans karaktäristiska look kompletterades av glasögonen han ständigt bar.

Hubert tillsammans med F2-kollegorna Guan Yu Zhou, Juan Manuel Correa och Callum Ilott.

En viktig vändning i Huberts fram till dess avstannande karriär kom 2017, när han växlade över till GP3 med mästarteamet ART. Han slutade fyra i mästerskapet; förvisso efter sina tre ART-kollegor George Russell, Jack Aitken och Nirei Fukuzumi, men det var likväl en lovande säsong.

Det var dock förra året som Huberts talang blommade ut på allvar. Han stannade kvar i GP3 med ART och betvingade, trots sina egna begränsade ekonomiska medel, den extremt välfinansierade ryssen Nikita Mazepin i kampen om titeln. Nyckeln var en enorm jämnhet: i säsongens 18 race var Hubert bara utanför topp fem vid fem tillfällen. Han blev därmed den sista GP3-mästaren någonsin (mästerskapet har sedan dess bytt namn till Formel 3).

Huberts fjolårssäsong öppnade nya dörrar i karriären. Han avancerade till Formel 2 med stöttning från Renault, som såg chansen att matcha fram ett nytt franskt löfte mot F1, och har varit en av de förare i världen som imponerat allra mest på mig i år.

Jag är inget fan av ordet ”överprestera”, men det Hubert gjort i Formel 2 den här säsongen med det etablerade bottenstallet Arden är nog så nära man kan komma. Två segrar, passande nog i Monaco och på hemmaplan på Paul Ricard, har etablerat honom som åtta i förarmästerskapet – klart före bland andra den upphaussade Mick Schumacher i det betydligt starkare PREMA-stallet.

Huberts insatser i Formel 2 i år borde ha räckt för att åtminstone närma sig diskussionen om en framtida F1-sits. Tyvärr, och det är med stor sorg jag skriver de här orden, får vi aldrig vara med om den eventuella resan.

Olyckan på Spa är en enorm tragedi för motorsporten i allmänhet, och för Frankrike i synnerhet. Det är bara fyra år sedan landet förlorade en annan stor talang, Jules Bianchi, i en annan brutal krasch och risken är nog överhängande att man i trikolorens land snart börjar omvärdera sin inställning till Formel 1.

Samtidigt råder det allvarliga frågetecken kring Renaults framtida medverkan i sporten efter en stormig period på ledningsnivå såväl i moderkoncernen som i racingdivisionen.

Jag kommer att sakna Anthoine Hubert, och jag är övertygad om att alla som mött honom känner likadant. Han var en av de där som alltid kollade dig i ögonen, tog i hand och sa ”god morgon”. Ibland fanns det inte tid för några längre samtal, fullt förståeligt, men han hade alltid plats för ett ”hej”. Han var väluppfostrad, artig, glad och jordnära. Han kändes aldrig bortskämd, till skillnad från många andra i Formel 2-depån.

Formel 1 kommer att hålla en tyst minut i Huberts ära klockan 14.53 idag, precis innan start i Belgiens Grand Prix.

Anthoine Hubert skulle ha fyllt 23 år den 22 september.


Mattias Persson

bilsport@bilsport.se