Racingbloggen e

En tapper gatans hjälte

Publicerad 2019-03-11

Har nu lyckats samla tankarna lite efter gårdagens IndyCar-premiär här i Florida, där Felix Rosenqvist körde in som fyra efter att ha varit i ledning i 31 av 110 varv. Bara smaka på de orden – vilken succé.

Det här var ett stort ögonblick för svensk motorsport. Riktigt stort. Felix kapacitet är verkligen inget nytt och att han skulle vara bra med i kvalet (där han var trea) var egentligen inte oväntat – men det han gjorde i racet igår är verkligen en helt annan sak.

Det här handlade om en fysisk prestation, såväl som mental, av kanske större mått än man riktigt förstår. Det är 30 grader varmt här borta, loppet kördes precis mitt på dagen, och det varade i över två timmar. IndyCar-bilarna har ingen servostyrning och banan i St. Petersburg är både ojämn och – i typisk stadsbaneanda – oförlåtande omgiven av betongmurar. Det finns i princip ingen tid att vila, bortsett från vid eventuella säkerhetsbilsperioder (igår kördes 11 varv ”under caution”, som man säger här borta). Det krävs total centimeterprecision.

Felix hade inför gårdagen aldrig varit i närheten av ett så långt körpass bakom ratten i sin Ganassi-bil.

Att under de omständigheterna, i premiären med miljontals ögon riktade mot sig efter ett toppkval, leverera en körning som matchar och pressar mästarna är en enorm idrottslig prestation. Felix var också helt slut efter loppet igår, delvis på grund av att han klämde en nerv i högerarmen och tvingades köra de sista 40 varven med i praktiken bara en arm… Läge att slipa på sittställningen till nästa race på COTA.

Under loppet stod jag nere i första kurvan, och såg därmed Felix omkörning på Will Power för ledningen utspela sig framför mina ögon (se bild nedan). Det var en sekvens som på allvar presenterade honom för hela den amerikanska racingpubliken och som andades ”här är jag.”

Rosenqvists omkörning på Power

Det är lite roligt, och symtomatiskt, att omkörningen för ledningen skedde på just Will Power – en förare som jag vet att Felix respekterat och sett upp till i många år. Jag vet inte hur många gånger vi kollat på hans galna kvalvarv i Surfers Paradise 2007 och häpnat och imponerats. Power är (som jag nämnde häromdagen) IndyCar-seriens stora kvalkung, och momentet när Felix på väg ut ur depån trängs upp mot muren när Power lyckades ta tillbaka sin position var nästan lika hårresande som de där Surfers-varven.

En sak som jag tar med mig från igår är känslan av att se Felix Rosenqvist i zonen på en stadsbana av det här slaget. Han har en förmåga att komma in i ett flow där han med otrolig precision nästan kysser murarna, varv på varv – utan att antagligen ens veta om det. Det är då det går som allra snabbast, och det var det jag såg under de första 40 varven igår.

Titta gärna på racet igen och studera varven efter omkörningen, när han öppnar upp en lucka till Power; det är den typen av körning som gjort Felix till erkänd stadsbanespecialist. Extremt nära murarna. Macau 2016, första fria träningen när han toppade listan direkt efter ett år utanför F3, är ett annat exempel som påminner om igår.

Macau FP1, 2016

Däremot var de sista 40 varven inte av samma höga kvalitet, vilket Felix säkert håller med om själv, men där kom alltså tröttheten in i bilden. Ändå starkt att hålla ihop det och fortsätta matcha Newgarden, Dixon och Power varvtidsmässigt – det här bådar otroligt gott inför framtiden.

Mycket har sagts om depåstoppen igår. Jag tycker egentligen inte att Felix ”förlorade loppet” där – Ganassi-gänget gjorde ett väldigt bra jobb både med honom och Dixon. Däremot är Penske-stallet, som både Newgarden och Power kör för, dokumenterat allra bäst i depån och var så även igår. Möjligen kan man ifrågasätta strategin som lades upp för Felix – vid ett läge borde man kanske ha satsat på de röda däcken som segrande Newgarden gjorde – men själva depåstoppen ska man inte belasta Ganassi för.

Kram från pappa PO efter racet

Efter en sådan här succé är det naturligt att stora delar av detta inlägg berör Felix Rosenqvist, men även Marcus Ericsson gjorde ett stabilt jobb fram till dess att en sten i kylaren satte punkt för dagen. Marcus tappade initialt lite mark från 18:e till 21:a plats, men avancerade sedan stadigt och hade nog kunnat utmana om topp tio. Lite oroande dock att man valde en alternativ strategi där Marcus var först av alla in i depån efter bara sju varv – naturligtvis i hoppet om att en caution-period skulle inträffa till hans fördel, men samtidigt ett tecken på att man inte riktigt hängde med i början. Lite som under F1-tiden, men det här var första racet och med en bättre startposition tror jag att Marcus – en dokumenterat duktig racer – snart kommer att kunna utmana högre upp i listan.

Marcus själv var nöjd med farten i racet när han väl kom igång, och känner att både han och teamet tog ett steg i rätt riktning igår. Nästa race, i Austin om två veckor, är dessutom på en bana som han är välbekant med från F1-tiden. Bra chans för revansch!

Svensksupport för Ericsson

För egen del bär det nu av vidare till Sebring, där sportvagns-VM och amerikanska IMSA-serien är på plats redan nu till veckan (onsdag till lördag). Eventuellt blir det en och annan rapport även därifrån. Till dess – låt oss glädjas åt en anmärkningsvärd svensk motorsportframgång!

 

 


Mattias Persson

bilsport@bilsport.se