Racingbloggen e

F1-premiär i Melbourne och folkfest på Sebring

Publicerad 2019-03-16

Mångas ögon, inklusive mina, är förstås riktade mot F1-premiären i Melbourne den här helgen. Lördagsmorgonens kval indikerade precis det man hade på känn; Mercedes har varit iskalla under försäsongen och blir, när det nu drar ihop sig, som vanligt i högsta grad att räkna med. Världsmästare Lewis Hamilton på pole med ett nytt varvrekord, med teamkamraten Valtteri Bottas som tvåa och övriga rejält avhängda. Ett otäckt högljutt varningsskott från silverpilarna.

Samtidigt som F1-upptakten utspelar sig i Australien pågår också ett annat stort racingevenemang på andra sidan jorden: den anrika långloppsklassikern på Sebring i USA. I år är arrangemanget dessutom större än någonsin, när det berömda 12-timmarsloppet (som ingår i den amerikanska IMSA-serien) den här gången får sällskap av sportvagns-VM (FIA WEC) som precis avverkat ett race över 1000 miles nu, natten mot lördag svensk tid.

Segern i WEC-racet tillföll – föga förvånande – Toyota, vars bil #8 med Kazuki Nakajima, Sébastien Buemi och en viss Fernando Alonso bakom ratten var varvet före systerbilen (körd av Mike Conway, Kamui Kobayashi och José María López) i ett lopp som sträckte sig över exakt åtta timmar.

Alonso och Toyota tog ohotad WEC-seger

Den sista halvtimmen bjöd på välkommen dramatik i form av regn, i ett i övrigt ganska statiskt race där Toyotas överlägsna särställning som ensamt fabriksteam i högsta klassen LMP1 är en effektiv spänningsdödare i sportvagns-VM just nu. En svensk kom till start men tyvärr inte till mål: Henrik Hedman, som faktiskt kör i självaste LMP1 för det DragonSpeed-stall som han själv också äger. Problem med växellådan satte stopp för Hedman och teamkamraterna Ben Hanley och Renger van der Zande.

Med det sagt; vilket häftigt event det här är! Efter förra helgens IndyCar-race i St. Petersburg, ett par timmar längre upp i Florida, har jag i veckan varit på plats här på Sebring för att ta del av ett riktigt långloppsextravaganza.

Jag har länge hört att tävlingen är populär, men jag måste säga att jag blev överraskad av att se så många människor på plats redan när jag kom till banan i onsdags. Hela banområdet är formligen belamrad med tält och husbilar, och stämningen på absolut topp. Det snackas om runt 150 000 besökare här i veckan, men den siffran är ännu inte officiellt bekräftad.

Ett gäng berättade att de varit här varje år sedan 1961; inklusive 1974, då tävlingen fick ställas in på grund av oljekrisen. Folk kör ner sina bilar till Sebring veckor i förväg för att hålla en plats i kön. Det är ganska talande för hur man betraktar det här loppet – det är en folkfest, som Höljes eller Svenska rallyt, framför allt.

12-timmarsloppet på Sebring, som alltså inte är detsamma som WEC-racet utan avgörs inom ramarna för IMSA WeatherTech SportsCar Championship senare idag (lördag), är en av motorsportens verkliga klassiker. Internationellt välkänt, men tyvärr inte särskilt omskrivet hemma i Sverige. Det är synd, men förståeligt då vi länge saknat någon fixstjärna i dessa sammanhang.

Faktum är dock att två svenskar faktiskt har lagt beslag på 12-timmarssegern här på Sebring sedan premiären 1952. Först ut var Jocke Bonnier, som vann tillsammans med Lucien Bianchi – den så tragiskt förolyckade Jules Bianchis farbror – för Ferrari 1962. Bonnier finns ju dessvärre inte längre bland oss, men det gör däremot den ständigt unge Stefan ”Lill-Lövis” Johansson – som vunnit inte bara en, utan två gånger på den här ålderstigna men charmiga anläggningen.

Stefan, som alltid har två eller tre fingrar med i spelet oavsett vilken amerikansk racingserie man bevakar, är förstås på plats här även den här veckan. Jag passade på att fråga honom vad han minns av de där två segrarna – 1984 respektive 1997 – och det visade sig bli uppslag nog till en halv bok…

Lill-Lövis i Sebring-depån

Märkligast (och mest underhållande) var utan tvekan berättelsen om hur det tog honom sex dagar att ens nå fram till banan inför premiärbesöket 1984, och hur han efter att ha missat både träning och kval kastades rakt in i racet (”jag såg att det svängde vänster i kurva ett, men sedan hade jag inte en aning”) och lyckades ta hem en av motorsportens mest osannolika segrar. Att den kom bakom ratten på en avdammad Porsche 935 som rullats direkt ur ett museum gör inte storyn mindre anmärkningsvärd. Teamkamraterna den gången var för övrigt Hans Heyer och Mauricio DeNarvaez.

En sådan grej hade aldrig kunnat hända idag.

Du som vill höra Stefan själv berätta om den här högst besynnerliga händelsen kan med fördel lyssna på detta avsnitt av den amerikanske racingjournalisten Marshall Pruetts podd.

Nästa: COTA

Efter besöket på Sebring (som för att återknyta till öppningstemat faktiskt har arrangerat ett VM-lopp för Formel 1, 1959) blir det avfärd norröver i landet för min del. Nästa stopp är Circuit of the Americas och säsongens andra IndyCar-race. Vi hörs på nytt från Texas!


Mattias Persson

bilsport@bilsport.se