Bloggar e

Mittenior med tvåtonnare

Publicerad 2019-02-13

Min pappa väckte motor­intresset i mig. Vi hade en båt med Ford sidventils-V8 och jag blev såld på motorljudet som spred sig i Karlskrona skärgård.

När jag var 14-15 år började jag som springpojke på Bilsports redaktion. Tack vare det hamnade jag i bilintresset i stället för på fotbollsplanen som alla andra. Och därför kallas jag ”Janne Bilsport”, för jag hängde på redaktionen för jämnan.

Funktionärslicens för drag­racing tog jag redan som 14-åring när jag ”råkade” skriva fel födelsedatum. Var med en del på Emmaboda, Vårgårda och Feringe Dragway.

Första bilen var en Volvo ­Duett, ”Brödbilen”. Den hade eldsflammor och trimmad B20 – en chock för min mamma. Men jag tröttnade snart på motorn och byggde en B22 med egenkomponerad insprutning och lustgas. Till slut gick den upp på bakhjulen, det var ett av målen!

Nästa bygge blev en PV som också utvecklades. Först med en B20-maskin (från Stinger-dragstern i Borås) och senare med några hundra hästar lustgas på en Shafiroff 509:a. Till slut körde jag 8,79 med den. Men sen då?

Efter ett uppehåll från bil­hobbyn i tio år fick jag för mig att bygga en Chevrolet Bel Air. Just en 65:a, en 2-dörrars stolpe. Den enda jag hittade i alla annonser stod norr om New York. Målet var en fullsize som gick att köra till och från banorna.

I stället för en vanlig big block blev det en gatvänlig Shafiroff 632:a. Rattväxel till 400-automaten med pro ratchet, så jag kan trycka ner växlarna som på en mc-låda. Helsoffa och två bälten för att junior och jag skulle kunna åka ner till raggarklubben.

Det skulle blivit en sleeper, fast någonstans spårade det ur. Men visst, det syns nog inte hur bra den egentligen går. På 200 meter gör den låga sexor och nästan 200 blås i slutfart, på dot-märkta däck. Det innebär en mittennia på 400 meter. 

Detta är med över två ton på startlinjen, för den är inte alls lättad. Jo, förresten. Jag har ­energikompenserat med led­lampor bak …

De senaste två åren har jag kört Street Week, det har gått ­kanonbra! Bara att vi tog oss i mål båda gångerna är en seger i sig. Första året tog vi femte­platsen med över 50 deltagare och förra året blev det tredje­platsen i Real Street. 

I år åker min son Calle med sin egen bil och jag kör också min, men det blir inga större förändringar. Jag kallar den för ”The Ragraiser”, att lyfta upp en raggarbil från gatan till strippen. Man vet aldrig om det dyker upp en version 2.0, den risken finns ju. 

Men det är bäst att inte säga för mycket. Mitt motto är att göra något vi kan prata om, i stället för att prata om något vi borde ha gjort.

Janne ”Bilsport” Hansson


Bilsport.se

bilsport@bilsport.se