Racingbloggen e

Rosenqvists änglavakt

Publicerad 2019-08-19

Det var precis exakt de bilderna man inte ville se. Felix Rosenqvists Ganassi-Dallara slungad in i räcket, och upp i säkerhetsstängslet, i en bra bit över 300 km/h redan på det första varvet av gårdagens IndyCar-race på Pocono Raceway.

Den här gången slutade det lyckligt. Felix transporterades till ett sjukhus ungefär trekvart från banan, där han röntgades och togs omhand. Drygt två timmar senare skrevs han ut med bara mindre ryggsmärtor och huvudvärk.

Det var med stor lättnad jag till slut fick kontakt med Felix efter smällen igår. Han var tagen, förstås, men hade inga större minnesbilder av själva kraschen. Det är kanske lika bra efter en situation som hade kunnat få en så betydligt mycket värre utgång.

Felix själv räknar kallt med att vara tillbaka i bilen redan om några dagar när IndyCar-serien drar vidare till Gateway – ytterligare en oval.

Ovalbaneracing är farligt, och på Pocono Raceway – kallad ”The Tricky Triangle” efter dess triangulära form – är det möjligen farligare än någon annanstans. Det faktumet bevittnade vi återigen igår.

När detta skrivs idag måndag är det på dagen exakt ett år sedan Robert Wickens kraschade så svårt på Pocono att han numera är förlamad från höften och ner. Wickens olycka var obehagligt lik den som igår drabbade Felix Rosenqvist, och skedde också på exakt samma plats – i den beryktade Kurva 2 – på den säkerhetsmässigt ifrågasatta ovalen.

Rosenqvists krasch…

…var obehagligt lik Robert Wickens

Wickens och Felix känner varandra väl. De stöttades båda länge av Mercedes och var under den avslutande delen av säsongen 2016 även teamkamrater i DTM. Wickens olycka skedde också tidigt i fjolårets race (på varv sju) och även den gången var bland andra James Hinchcliffe och Ryan Hunter-Reay, precis som igår, involverade.

Att deras öden inte är mer sammantvinnade än så ska vi just nu vara mycket glada över.

Den stora faran på ovaler ligger i just en sådan situation som uppstod igår, när bilarna klättrar över den så kallade SAFER-barriären och får kontakt med det överliggande skyddsstängslet. I Wickens fall fick det förödande konsekvenser när hans Schmidt Peterson-bil mer eller mindre trasades sönder – och vår egen Kenny Bräck råkade som bekant ut för samma sak i sin brutala krasch på Texas Motor Speedway 2003.

Felix Rosenqvist ska tacka sin lyckliga stjärna att hans bil aldrig fastnade i stängslet på samma sätt. Han hade änglavakt – men katastrofen hade definitivt kunnat bli ett faktum.

Det kan vara skrämmande att se hur sådant här kan tillåtas hända gång på gång, men problemet är inte enkelt att lösa. Banorna kan och bör kritiseras när det finns skäl för det, som på Pocono, men problembilden är större än så. Jag tror att det är viktigt att se på varje incident för sig och särskilja de faktorer som utlöst dem.

I fallet med gårdagens race råder det ingen tvekan om att den utlösande faktorn var en kollision mellan tre förare: Alexander Rossi, Ryan Hunter-Reay och Takuma Sato. Det råder i det här fallet heller ingen tvekan om att Sato måste anses vara vållande med sin förflyttning i sidled in i Rossi när bilarna ligger tre i bredd. Det är den manövern som utlöser hela förloppet och som strax därefter drar med Rosenqvist (och Hinchcliffe) i fallet.

Det har nu varit några tillfällen för många där Sato ställt till det både för sig själv och sina rivaler. Jag minns till exempel hur rasande just Felix Rosenqvist – en förare som annars har långt till liknande känsloutbrott – var efter japanens tuffa behandling i båda racen i Detroit. Senast på Mid-Ohio var det Marcus Ericsson som tvingades bryta redan i starten efter att Sato trasslat till det med de båda SPM-bilarna, och i Toronto hamnade han till och med i handgemäng med Sebastien Bourdais.

Takuma Sato

Sato ska inte hållas ensam ansvarig för alla situationer han varit inblandad i på senare tid, men efter gårdagens agerande i Pocono är det dags att sätta ner foten. När det inte längre handlar om resultat eller förstörda race, utan om liv och död, måste man allvarligt börja fundera på repressalier. IndyCar har utrymme för en rad sanktioner, inklusive direkta avstängningar, i sitt reglemente.

Personligen köper jag heller inte den ursäkt Sato kom med efter racet igår. Rahal-föraren menade att den sammanlappade asfaltsbeläggningen gör det lätt att oavsiktligt byta spår när man passerar över ”sömmarna”; att bilen liksom sugs ner i en annan linje. Så må vara fallet, men det är inte första gången Sato tävlar på Pocono Raceway och i ett race som sträcker sig över 200 varv måste man vara lite smartare än så i klungan på den allra första rundan.

Alla förare som tillfrågades igår var också ovanligt tydliga i sina reaktioner. Känslan är att man gemensamt anser detta ha varit droppen. Michael Andretti, teamchef för det stall som driver både Hunter-Reays och Rossis bilar, sällade sig också till kritikerna.

Sato tillade dock i alla fall att han var ”orolig för Felix” och ”ledsen för dem som slåss om mästerskapet”, vilket väl trots allt hedrar honom.

Det som hände igår var det absolut sista som Felix Rosenqvist behövde i sin något komplicerade relation till IndyCar-seriens ovallopp. De sportsliga perspektiven hamnar alltid i andra hand när något sådant här inträffar, men med nästa race bara några dagar bort – alltså också på en oval – är det nu en mental utmaning av rang som väntar Värnamo-sonen. Nu, kanske mer än någonsin, gäller det att bevisa för sig själv att man inte vacklar och börjar köra onaturligt defensivt. Då riskerar snöbollseffekten att sättas i rullning och respekten för ovalerna att bli problematiskt stor.

Upp i sadeln igen, och våga satsa. Det är lättare sagt än gjort, men om någon kan klara av det så är det Felix Rosenqvist. Mörbultad, men tack och lov inte mer än så.


Mattias Persson

bilsport@bilsport.se