Racingbloggen e

Vi bevittnade något stort

Publicerad 2019-05-27

Den 103:e upplagan av Indy 500 har nu lagts till historieböckerna. Det finns så fantastiskt mycket att säga om den här upplevelsen och om evenemanget i sig självt, men jag nöjer mig med att konstatera att Indy 500 utan tvekan har en helt unik position i racingvärlden.

Som kringflackande reporter har jag haft förmånen att faktiskt se de flesta stora race med egna ögon, inklusive Monacos GP och Le Mans som utgör de andra två loppen i motorsportens ”Triple Crown” – men Indy 500 smäller högst av dessa.

Framför allt är fartupplevelsen obeskrivlig. Att vistas bara några meter från banan och se bilarna formligen dundra förbi i 380 km/h – i en svepande 90-graderssväng – är formligen galet. Vi pratar om hastigheter som förflyttar förarna i 100 meter per sekund, hjul mot hjul, ofta tre i bredd. Som Marcus Ericsson uttryckte det efter racet igår: ”man inser att det inte är världens lättaste grej att bli en framgångsrik ovalförare…”

På tal om Marcus Ericsson; Mackan hade ett riktigt bra race på gång igår, precis som Felix Rosenqvist. OK, det slutade i muren för dem båda, men det är faktiskt av sekundärt värde här och nu. Det viktiga, och det som i alla fall jag tar med mig, var att vi fick se två IndyCar-svenskar som – på samma dag – presterade med obestridligt självförtroende.

Det vi bevittnade igår var något stort. Båda killarnas första IndyCar-oval, och två körningar som sannolikt båda hade räckt till topp tio i världens enskilt största idrottsevenemang. Det var väldigt kul att se, och det var sannolikt väldigt avgörande för deras mentala inställning till resten av ovalracen på kalendern.

Ericsson/Rosenqvist sida vid sida

Tyvärr slarvade Marcus bort ett bra resultat genom sin miss in i depån, där han låste upp bakbromsarna och sladdade in i muren. Sämsta tänkbara arena att göra en sådan tabbe på, men samtidigt lätt att förstå. Man ska inte glömma att en stint i Indy 500 består av 35 varv på nära nog full gas där man aldrig ens nuddar bromsen, och att man sedan med de förutsättningarna ska förväntas ta ner farten 300 km/h inför sitt stopp. Dessutom är man under press att inte ge bort någon dyrbar tid just in i och ut ur depån. Med kalla bromsar är den här typen av misstag lätta att göra, men det är synd att Marcus inte riktigt kan få till det och knyta ihop säcken. Som Kenny Bräck sade, man får inte så många chanser.

Fram till dess såg det dock väldigt bra ut för Ericsson, som denna gång hade så pass bra fart att han inte behövde försöka sig på någon alternativ strategi. Istället kunde han spegla vad resten av klungan gjorde och låg vid tillfället för depåincidenten (ironiskt förresten att det var just i depån han lyckades bäst i fredags!) i rygg på Scott Dixon.

Felix Rosenqvist lyfte den mentala ovalspärren ett par nivåer igår och fick en väldigt fin resa genom fältet från 29:e ruta. Man kunde verkligen se hur han inledde medvetet försiktigt för att sedan växa in i loppet varv för varv. Jag har sällan sett honom så ”nöjd” efter ett race som han till slut tvingats bryta. Han vet att han gjorde ett kanonjobb igår, bra fart rakt igenom, och att den känslan han tar med sig från Indianapolis beträffande ovaler nu är positiv istället för, som tidigare i veckan, negativ.

Det var förstås tråkigt att det gick som det gick, men i den situation som uppstod fanns det helt enkelt inget som Felix kunde ha gjort annorlunda. Däremot måste stark kritik riktas till hans spotter hos Ganassi som inte över huvud taget varnade honom för tumultet framför honom. Det kommer inte att ses med blida ögon.

Faktum är att Felix ledde sitt livs första Indy 500 i sex varv. Han var en av totalt tio förare som höll i ledarpinnen igår, och han ledde faktiskt dubbelt så många varv som tredjeplacerade Takuma Sato. Ja, självklart ett resultat av olika depåstoppsfaser, men ändå – potential.

Överlag en mäktig dag och vecka i Indianapolis där man verkligen förstår storheten i Indy 500.

Nästa ovalrace är bara två veckor bort, på Texas Motor Speedway den 8 juni. Det var för övrigt på just den banan som både Marcus Ericsson och Felix Rosenqvist gjorde sitt första ovaltest i IndyCar tidigare i år. De vet alltså ungefär vad de kan förvänta sig och bör, stärkta av sina fina insatser i Indianapolis, kunna göra ett bra jobb även där.

Innan dess väntar dock inte bara ett, utan två, nya race om bara några dagar. Redan till helgen är IndyCar tillbaka i hetluften på stadsbanan på Belle Isle i Detroit, cirka fyra timmars bilfärd upp från Indianapolis. Det är årets enda ”double-header” där alltså två race ska köras, ett på lördag och ett på söndag. Efter att fartmässigt ha befunnit sig i den absoluta toppen på de två föregående stadsbanorna i St. Petersburg och Long Beach håller jag Felix Rosenqvists chanser som särskilt goda, även om Detroit också det blir ny mark för honom.

Banlayouten bör passa Felix som handen i handsken, och han kan dessutom luta sig mot fördelen av att ha tilldelats depåboxen allra längst fram (alltså närmast depåutfarten) som ett resultat av sin pole position i INDYCAR Grand Prix tidigare i maj. Placeringen i depågatan är ofta viktigare än man tror på just den här typen av tighta stadsbanor, då man som förste man på banan får chansen att banka in en hyfsad tid i t.ex. ett kval innan passet styckas upp av rödflaggssituationer och andra incidenter.

Själv kommer jag att vara på plats även i Detroit, så räkna med ytterligare rapporter därifrån.


Mattias Persson

bilsport@bilsport.se